Gavana & Anaya

2016-10-16

Det är ingen lätt uppgift att försöka återge den elektriska stämning som har uppstått i samband med att vi har åkt runt mellan olika städer, träffat DJs från olika generationer och fått ta del av så många fascinerande samtal om DJ-kultur. Det har varit mycket skratt men även en hel del allvar. Och framförallt fantastiskt spännande!

dsc02905small

Foto: Camilla Caam Rehnstrand

När vi skrev boken DJ-liv var vi INTE främst intresserade av att intervjua de DJs som redan har uppmärksammats mest i media och redan fått uttala sig i olika sammanhang. Inte heller fokuserade vi på vilka som anses vara (eller har varit) populärast i vissa kretsar eller de som har spelat på flest ställen osv. Vi ville istället höra OLIKA typer av berättelser från DJs med olika perspektiv och drivkrafter.  Detta gäller även de paneldiskussioner vi arrangerat efter att boken publicerades i februari 2016. Vissa paneldeltagare har DJ:at på alternativa klubbar i några år medan andra har varit aktiva på etablerade diskotek i över 30 år. Några har gjort internationell karriär medan andra mestadels spelat lokalt. Det finns även skillnader när det gäller val av musik, teknik, scen och om man är politiskt aktiv eller inte som del av sitt engagemang inom DJ-kulturen. Det var blandningen av erfarenheter vi ville komma åt eftersom vår erfarenhet är att det är just det som kan skapa de mest intressanta diskussionerna och en levande historieberättelse.

Panelen i Malmö

Foto: Camilla Caam Rehnstrand

När vi nu ser tillbaka på de paneldiskussioner som har varit kan vi sammanfattningsvis konstatera att diskussionerna framförallt har präglats av en stor kollegial respekt mellan deltagarna, som kanske aldrig tidigare mötts eller ens känt till varandra. Alla lyssnade intresserat på varandra och vi fick intrycket av att det inte bara var vi och publiken som lärde sig något nytt, utan även deltagarna själva. Det var just mötet där det plötsligt samtalades om något som alla ”bara gör” eller har gjort i många år – att tillsammans och inför en intresserad publik reflektera över t.ex. musikens förändring, branschens villkor, teknikens utveckling eller ojämlika förutsättningar.  Ur varje paneldiskussion – oavsett om det var som i Stockholm på Kägelbanan inför en stor publik, eller i Örebro på Heavens Door med en ganska liten publik – så tycker vi att det har varit oerhört viktigt att få höra medverkande att berätta om den tid som dj-scenen har vuxit fram i Sverige och både olika och gemensamma mönster man kan se i olika städer.

Hur var det att t.ex. prata mellan låtarna som många gjorde under 70-talet? Vad pratade man om? Hur ser man på sitt eget DJ-skap eller event man arrangerar? Har det främst varit ett lönearbete, underhållning, konstform och/eller politisk aktivism?  Vem räknas och vem räknas inte inom DJ-kulturen, och varför?

14469674_1796969963853239_645844004725398344_n

Foto: Anna Gavanas

Det finns också naturligtvis en hel del gemensamma beröringspunkter mellan alla som deltagit i panelerna. Vid en paneldiskussion nämndes t.ex. att DJs är problemlösare. Och det är tydligt. DJs hittar vägar för att kunna ägna sig åt sina musikscener – oavsett teknologiska och ekonomiska förutsättningar. Många gånger kan DJ-skapet vara ganska ensamt men känslan, som åtminstone vi hade, efter varje paneldiskussion var att vi alla är kollegor i ett större sammanhang och på många sätt har kollektiva engagemang och en gemensam historia. TACK alla ni som har deltagit i detta och filmat/fotat, ni har varit helt fantastiska!!!

//Anna & Anna

12782292_10154016100743338_2144370583_n

Foto: Magnus Gyllenhammar

Paneldiskussionerna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro har alla filmats och vi har nu ett helt unikt material där medverkande generöst har bidragit med erfarenheter, kunskaper och inblickar. Vid varje tillfälle ställde vi frågor som exempelvis rör förändringar genom historien (t.ex. DJ-teknik, tidsanda, musikstilar, mode, dansstilar), lokal DJ-kultur under 1960 fram till idag, ideal och visioner som har drivit DJ-kulturens olika falanger och vad paneldeltagarna anser vara viktigt för en levande DJ-kultur.  Vi kommer att skriva mer om dessa paneldiskussioner och då kunna ge en fördjupning av vad som har sagts.

Annie Tådne har utifrån närmare 6 timmars filmmaterial satt ihop en kortfilm om 6 minuter.

Fler bilder från paneldiskussionerna hittar du i vårt galleri:

Stockholm

Örebro

Malmö

Göteborg


2016-10-11

Förra veckan medverkade Anna Gavanas (Gavana) i konferensen Musik & Samhälle som anordnades av ABF och Kulturvetenskapliga institutionen i Lund. Här delar hon med sig av sitt föredrag: Mellan människa och musik i den elektroniska dansmusikens historia. 

foredrag

Hur den beatsynkade discon förändrade ALLT när den kom till Stockholm: från tidigt 70tal till dagens laptopDJs

När den elektroniska dansmusiken äntrade i Stockholms nattliv i form av disco i början av 70talet utbröt djupgående konflikter som färgar kulturlivet än idag. Men vad var det med discon som musik och som danskultur som var så provocerande, varför och för vilka? Här skall jag diskutera hur discon, som gjordes för och av diskjockeys/ producenter, triggade igång uråldriga stridigheter i det svenska kulturlivet. Jag skall också visa hur dessa tidigare utvecklingar i mekaniseringen av dansmusikkultur hör ihop med dagens vinnare och förlorare i digitaliseringen av Djkulturen och kontroverser kring vinylDJs vs CD- och laptopDJs.

För diskjockeys och diskoteksägare kantades discons inträde på Stockholms musikscen av kamp emot både musikerförbundet, myndigheter, proggrörelsen och allmän opinion i massmedia. I media anklagades DJs och diskotek, som exempelvis Sydney Onayemi’s diskotek Big Brother, för orättfärdig konkurrens mot ”riktiga” musiker och att sprida coca-cola-kultur och maskinproducerad smörja. Men inom den elektroniska dansmusikens DJkultur är maskinerna och teknologin i sig själva centrala värderingar. Detta gäller BÅDE de maskiner, instrument och människor som skapar själva musiken – och den teknologin och det format som spelar in, spelar upp och manipulerar musiken.

Maskinestetik och moralpanik

foredrag1

När discon kom till Stockholm var det många inom musiklivet som kände sig hotade: proggare, rockrävar och dansbandsmusiker som slog vakt om den instrumentella musikens värde. 1979 ville Musikerförbundet införa en särskild discoavgift och alkoholförbud för diskotek, i syfte att rädda dansbanden. I ett inslag i Rapport 1979 beskyllde Musikerförbundet Sydney Onayemi och hans diskotek Big Brother för dansbandens nedgång. I samma reportage intervjuas Sydney som ger svar på tal:

– De [dansbanden] vägrar ju att spela discomusik – de flesta av dem. De spelar ju sådan där samhällskritisk musik, som folk inte kan dansa till. Ja, det får de gärna spela, men då får de ju räkna med att bli arbetslösa också.

foredrag2

(Sydney Onayemi RIP 1937-2016: här 78 år och ”still going wrong”)

Inte bara disco och diskjockeys upplevdes som hotande när de kom till Stockholm – så även de elektroniska instrument som användes för att göra musiken. Under 1980talet fanns en rädsla i Musikerförbundet att ”synthesizers skulle ta musikers jobb, så de föreslog en straffskatt för synthar, samtidigt som svenska slagverkares förening inom Musikerförbundet försökte motverka trummaskiner. Men synthesizern, enligt Fleischer, komplicerade musikerförbundets sätt att skilja på människa och maskin genom att vara både ett instrument och ”mekaniskt.”

Även diskjockeys behövde under det tidiga 1980talet legitimera sin existens enligt föreställningar om ”levande” versus ”mekanisk” musik. Så när DJs försökte organisera sig under tidigt 1980tal svarade de enligt liknande termer som sina motståndare i Musikerförbundet genom att jämföra skivspelare med instrument och och på dessa grunder dra distinktioner mellan ”riktiga DJs” och så kallade ”plattvändare/ jukeboxar.” Likt maskiner tryckte de sistnämnda bara på ”play” utan att någon skicklighet eller kunnande nödvändigtvis var inblandat.

Men som historikern Rasmus Fleischer visar i sin bok ”Musikens Politiska Ekonomi” (2012) så har de stridigheter som utbröt vid discons inträde pågått redan sedan 30talet i Sverige. De starka reaktionerna från fackliga företrädare och politiska debattörer triggade igång en uråldrig diskussion inom musikkretsar som funnits sedan vaxrullens tid – alltså redan sedan den inspelade musikens begynnelse på 1800talet.

När nya maskiner, format och musikstilar föds så hotas olika grupper i samhället. Så stridigheterna som uppstod när discon kom till Stockholm är på sätt och vis inget nytt: vi ser återkommande motreaktioner från myndigheter och debattörer i media när det gäller nya musikkulturer disco såväl som rave senare på 1990talet (och då med fokus på droger som förknippades med musiken i sig, dvs techno) –men även tidigare när jazzen på sin tid nådde Sverige, som Jonas Frykman skrev om i boken Dansbaneeländet (1988) och Johan Fornäs i boken Moderna Människor (2004). Till en början har nya dansmusikmusikkulturer som disco, rave (och jazz/ foxtrot på sin tid) mött  vildsint kritik i offentligheten och upplevts av debattörer som en alternativ och hotfull modell för samhället. Men senare har dessa musikkulturer blivit delar av det svenska kulturarvet. Enligt Frykman (1988) var 40talets debatt om ”dansbaneeländet” och den tillhörande vågen av jazz/ foxtrot en del i en maktkamp mellan olika åldersgrupper och samhällsklasser i det dåtida Sverige.

Begreppet ”moralpanik” har använts för att förstå hur samhälleliga hotbilder och föreställningar knutna till exempelvis klass, generation och genus konstrueras och förändras över tid (Gustafsson och Arnberg 2013). Men dessa stridigheter över nya dansmusikstilar handlar inte bara om normer och moraliska ideal: de aktualiserar faktiska maktskiften och kamp om tillträde till det offentliga rummet. Så exempelvis berättar kvinnliga DJs om hur de mötte motstånd när de organiserade sig och försökte motverka mansdominansen i Stockholms DJ-scen under tidigt 2000tal, med initiativ som Sister Sthlm och Radical Love Crew (Gavanas & Öström 2016).

Maskinens själ och den mänskliga faktorn

Vad är det som får människor att kriga med all sin kraft över just maskiner, musikformat och elektronisk dansmusik? Maskinrelaterade stridigheter i Djkulturen upprepar argument sedan början av den inspelade musikens historia: oron att mänsklig själ och agens ersätts med maskinens själ.

Som Ben Attias skriver i ”DJ Culture in the mix”  (2013) formatkrigen inom DJkulturen illustrerar den känslomässiga investeting som musikälskare gör i musikformat (och den tillhörande teknologin, dvs Technics 1200 skivspelare). Det finns en föreställning bland exempelvis vinyl-DJs att analogt ljud representerar en mer ”direkt”, omedelbar och mindre processad kommunikation med lyssnaren: att analog teknologi är närmre ”den mänskliga faktorn” än digital. Den ena sortens maskin har alltså mer mänsklig faktor än den andra sortens maskin: därmed upprättas hierarkier och gränsdragningar mellan teknologier, format och deras användare.

Imperfektion och oförutsägbarhet blir till bevis på ”mänsklighet” för vinylister. Den MÄNSKLIGA komponenten i musikalisk virtuositet/ skicklighet: definieras från vinylist-perspektiv som risken att misslyckas live. Detta hotas av automatisk beatsynk med datorer: robotarna tar över! Militanta vinylister som svenska hiphop-gruppen Looptroop retas upp så till den milda grad att de förklarar att de är redo att gå i krig mot CDn i låten ”Militant Vinylist” från 1996:

I hate cd’s, cd-records are fake,
where the fuck the DJ’s gonna catch the break?
Only vinyl can make my rear shake,
yo MB, scratch the record for old times sake.

So I just stopped in army-gear, I put on shades and I dyed my hair
I got my razor-blade teeth and strangling shoe-laces,
Gas-mask and explosive suitcases
Ready to go to war on the record-store
Sellin cd’s; I’m gonna smash the door,
Light up the (…-cocktail) – boom!
‘You had compact-disks on sale’, is what I’m gonna say
If the cops come take me away.

CDn blev dock ändå DJstandard under 2000talet – trots militanta protester från vinylistert som Looptroop, men slutet 00/början 10talet såg vi liknande reaktioner mot ”controllerists”/ lapop DJs: anklagelser om att de inte var ”riktiga” DJs eftersom de enbart lät datorn göra jobbet åt dem. Den kanadensiske artisten Deadmau5 surnade till över anklagelser från old school vinyl-DJs om att than bara var en ”knapptryckare” som använde datorn för att takt-synka automatiskt:

Who gives a fuck?  I don’t have any shame in admitting that for ‘unhooked’ sets … I just roll up with a laptop and a MIDI controller and ‘select’ tracks and hit a spacebar.  Ableton syncs the shit up for me… so no beatmatching skill required. ‘Beatmatching’ isn’t even a fucking skill as far as I’m concerned anyway. So what, you can count to 4. Cool. I had that skill down when I was 3, so don’t give me that argument please. (Deadmau5 2012 citerad i Attias 2013)

Han dissar vinyl-DJs och ifrågasätta deras så kallade merit att de kan taktmixa två vinylskivor manuellt, genom att säga att det är ju inte ens en merit:

I don’t really see the technical merit in playing two songs at the same speed together and it bores me to fucking tears … It’s so middle man, [DJs are] like fucking lawyers: you need them but they’re all fucking cunts’ (Deadmau5 2008 citerad in Attias 2013)

Attias konstaterar i DJ Culture in the Mix att dessa kriser över identitet, skickliget och äkthet, som Looptroop och Deadmau5 illustrerar, förkroppsligar i sin tur oro över relationen mellan teknologi och mänsklig identitet.

Men för att helt förstå dessa känslomässiga strider äver olika format och musikstilar måste vi gå tillbaka till discons födelse igen. En avgörande händelse för elektronisk dansmusikhistoria kan vi se i själva musiken och hur den gjordes: när beatsynkad disco gjorde entré i form av Donna Summer’s /Giorgio Moroders ”I Feel Love.” Denna låt krystalliserade frågor om människa och maskin.

foredrag3

Här berättar Giorgio Moroder själv, med egen röst, om hur det gick till:

https://www.youtube.com/watch?v=5m4ZkEqQrn0

Giorgio Moroder/ Donna Summer. ”I Feel Love” från 1977 hyllas av flera historieskrivare som den fullständigt uppenbara maskin-erotiken revolutionerade den elektroniska dansmusiken:

https://www.youtube.com/watch?v=7weusloU8Xc

Som Peter Shapiro skriver i ”Turn The Beat Around” (2005): Donna Summers sublimerade, extatiska vokaler över pumpande maskiner (sequencer-styrda basgångar och trummaskiner) förkroppsligar sammansmältningen mellan elektronisk musik och sexualitet: förenar organism och maskin.

Shapiro menar dessutom att låten är också väldigt camp: den frossar i artificialitet/ konstgjordhet : Donna Summers femininitet är ”så överdriven att hennes genus upplöses i sexlösa synthar.”

Och I feel love- lever sitt eget liv i olika samplingar och remixar av exempelvis Patrick Cowley (1981) och Sister Bliss & Rollo (1995). Men även själva loopen/ moog basslingan, utan vokalerna, lever sitt eget liv: exempelvis i en tolkning av Jean-Louis Huhtha som släpptes på svenska skivbolaget på Svek 1997 (Dr Nobody/ The Big Bang Theory):

https://www.youtube.com/watch?v=A8iioZAQDgY

Det ”chockerande” här är att discon, och senare housen, kombinerar omänskliga maskinstyrda, mekansika och automatiserade sound med funk, d.v.s. den instrumentella genren som brukar utropas som den mest organiska. Så därför är ju kritiker, enligt Shapiro, ute på hal is när de kritiserar discon för sina automatiserade beats och mekaniska rytmer: för att repetitiva, maskin-liknande kvaliteter – allt detta fanns redan i funk (och ännu tidigare i marsch- och karneval-musik). En liknande repetitiv beat fanns redan i funk – som ju inspirerade discon från första början. Lyssna exempelvis på dängan ”foot stompin music” av Bohannon från 1975:

https://www.youtube.com/watch?v=FLCHN7gIT8Q

Takten här är ju minst lika repetitiv som en trum-maskin. I boken ”DJ-liv” (Gavanas och Öström 2016) berättar Hasse Huss (DJ verksam sedan slutet av 60talet) om hur de beat-synkade med funk- och soulskivor redan på slutet av 60talet på Stockholmsdiskotek som Cat Ballou och Alexandra’s. Som Shapiro säger om folk som kritiserade discon som maskinproducerad smörja:

precis som när vissa Amerikanska ursprungsbefolkningar trodde att de skulle förlora en del av sitt väsen om de blev fotograferade så trodde funkens försvarare att musiken skulle förlora sin soul om man gjorde trumbeats med maskiner

Det är ju i synnerhet paradoxalt att stridigheter om maskiner, äkthet och virtuositet/ skicklighet skall pågå inom DJkultur eftersom en central ide i elektronisk dansmusik, som techno, är just symbios mellan människa och maskin. Eller egentligen MAN och maskin, som jag har utvecklat i tidigare texter (Gavanas 2009, Gavanas och Reitsamer 2013). Hursomhelst, som Kraftwerks Ralf Hütter har sagt: maskiner är funkiga! Lyssna bara på Kraftwerk´s ”we are the robots”: dessa maskiner har personlighet:

https://www.youtube.com/watch?v=PcvT6Zqa2Ps

Elektronisk dansmusik revolutionerar dansgolvet

Men det är inte bara musiken i sig som robotiseras i elektronisk dansmusik: det är dansgolvet och hela det sociala sammanhanget. I boken ”DJ-liv” berättar DJs som Jocke Langer om hur discon revolutionerade dansgolvet, och dess heterosexuella pardans- och genus-normer, när den kom till Stockholm (Gavanas och Öström 2016).

Forskare, som Gilbert & Pearson (1999), har också diskuterat elektronisk dansmusik som en utmaning av modernitetens föreställningar om det enhetliga subjektet. Forskare som Maria Pini (2001), hävdar att elektronisk dansmusik radikalt omformulerar föreställningar om subjektivitet när individens jag blir del av en kollektiv organism på dansgolvet, där kropp och teknologi är oskiljaktiga och sexualitet blir flytande. Och musik, teknologi och andlighet blir här tätt sammankopplade.

Inom elektronisk dansmusik eroderas gränserna mellan det kroppsliga och det teknologiska. Här i flödet mellan det mänskliga och icke mänskliga finns potentialer för alternativa upplevelser och subjektiviteter. Skillnaden mot andra musikscener, som t.ex. rockkonserter, skulle här vara att fokus är på samvaron på dansgolvet istället för primärt på en artist: att vara ensam tillsammans och uppnå ett gemensamt tillstånd där teknologi är centralt för upplevelsen.

DJs väver samman ljudelement i samspel med ljudsystem, DJteknologi, människors kroppar, känslor och sinnes-stämningar; mellan och bortom ord, språk och sociala kategorier. DJs utvecklar sina sinnen till att uppfatta och manipulera kroppsliga och ljudmässiga fenomen som ”vanligt folk” inte uppfattar; de besitter en slags cyborg-sensualitet.

I boken ”Rundgång” (Gavanas mfl 2009) har jag intervjuat DJs på elektroniska dansmusikscener i Berlin, Stockholm och London. DJs/ producenter berättar hur de använder sig av sin teknologiska utrustning som en cyborgliknande utväxt av den egna kroppen i sin strävan att kommunicera något till andra människor, eller att gemensamt uppnå ett andligt tillstånd. DJ:s beskriver en andlig ”energi” som länkar samman dem själva, teknologin, publiken och ljudet. I elektronisk dansmusikscen anses en bra DJ besitta fingertoppskänslan i att få en sådan kontakt med sin publik och teknologi. Det är som att DJ:s har utvecklat ett sjätte sinne som avläser känslorna på dansgolvet och ”energin” hos en danspublik. Musikjournalisten Kodwo Eshun (2006) förutspår att i framtiden kommer DJs att utveckla grodliknande hyperkänsliga fingertoppar och deras ben kommer att vittra bort för att de aldrig dansar.

Verkligheten bakom symboliken: DJns hotade ställning idag

Kontroverser kring musikscener och DJkultur berör dessutom konsekvenser av teknologiska processer (mekanisering, elektronisering, digitalisering) för aktörer inom kulturindustrin och musiklivet som arbetsmarknad. I boken” DJ-liv” berättar Stockholms-DJs om en nutida ökande fragmentering  mellan musikgenrer och DJscener – och om en ökande konkurrens i och med digitaliseringen. I och med musikens och teknologins lätt-tillgänglighet är det idag fler som tävlar om att få gig på barer och klubbar.

StockholmsDJs som har varit verksamma sedan 90talet och tidigare berättar om försämrade möjligheter att få tillräckligt betalt idag. Exempelvis berättar DJ Ashman (som har varit verksam sedan tidigt 90-tal) att på 90-talet var DJ-kulturen mer integrerad än idag. Techno, reggae och hiphop DJs var del av samma sociala nätverk och stod sida vid sida på skivaffärerna. Ashman säger om utvecklingen:

Har du någonsin sett en bartender som arbetar gratis bara för att han gillar att sälja alkohol? Idag får alla som jobbar på en klubb betalt: förutom dj:n!

Kool DJ Dust (Daniel Savio), som varit aktiv sedan 90talet, berättar att betalningen och villkoren var bättre på 90talet jämfört med idag, och DJ Monica Bergmark, som varit verksam DJ sedan tidigt 80tal, säger att arbetsgivare idag vill betala samma summa hon hade i lön 1983.

Medan det fanns en tidigare rädsla att musiker skulle bli överflödiga pga DJs på 1970talet så finns en nutida rädsla att DJs skall bli överflödiga på grund av spotifylistor och datorer. Det handlar alltså om både fackliga/ materiella frågor och symboliska strider om äkthet: vi pratar om faktiska arbetsvillkor – inte bara ”diskurser.”

Sammanfattningsvis, när discon kom till Stockholm så  triggades diskussioner som återkommer både inom DJkulturer och kulturlivet i stort varje gång nya format och ny teknologi introduceras. Detta gäller både i dansmusikkulturen och dansmusiken i sig. När nya musikstilar och nya grupper gör anspråk på det offentliga rummet så hotas de som redan vant sig vid att få tillträde och försvarar sina territorier (som Maurizio Picasso konstaterade under konferensen Musik & Samhälle den 7 Oktober 2016).

Det finns en motsägelsefullhet i idén om en ”ren” mänsklig själ obefläckad av teknologi, men som ändå uttrycker sig VIA teknologi. Därför är det lätt att röra till det för exempelvis Musikerförbundet när de kritiserar synthar – eller för vinylDJs som kritiserar laptopDJs eller vice versa. I synnerhet elektronisk dansmusik möjliggör ju att man kan sammansmälta människa och maskin och leka med och utforska gränser och möjligheter för mänsklighet. Teknologi är ju en central värdering i sig inom DJkultur – oavsett vilket format en föredrar. Därför aktualiserar DJkultur och elektronisk dansmusikkultur ständigt symbiosen mellan människa och maskin – vid varje ny teknologistrid & varje ny gränsdragning mellan mänsklig äkthet och maskinmässig artificialitet/ konstgjordhet.

foredrag4

foredrag5

Anna Gavanas, Oktober 2016


2016-10-04

Alltså, OJ OJ OJ vilka spännande DJ-händelser vi fått uppleva i Göteborg den senaste tiden – både på officiella event & spelningar och alla oväntade äventyr och nya bekantskaper däremellan. Våra sammanlagt sex dagar i Göteborg september/oktober kantades av levande historia med veteraner som Monika Svensson och Robert Leiner och avslutades med att vi hamnade i en trång liten hotellhiss med legenden Carl Craig. Vi som normalt sett pratar ganska mycket visste helt plötsligt inte vad vi skulle säga. Natten innan hade vi dansat i flera timmar till hans fantastiska set på WHY NOT festivalen och skämtat om att vi skulle bryta oss in i hans lilla husvagnsloge på festivalområdet och äta upp hans m&m´s (som vi fick höra genom arrangörerna fanns med på hans kravlista). Och så står han bara där i den trånga hissen med oss. Det är Carl Craig som bryter tystnaden. Han tar en snabb titt på våra vinylväskor och så frågar han om vi hade en bra kväll igår. Då lossnar det. Vi berömmer hans gig och flikar in att vi tyckte att det var helt magiskt när han droppade en remix vi aldrig hört förut av ”I Feel Love” med Donna Summer/ Giorgio Moroder. Han såg glad ut och berättade att det var en remix som han jobbade på och som inte var släppt ännu. När vi därefter gick till tågstationen konstaterade vi att våra två helger i Göteborg inte kunde ha fått ett bättre avslut.

Så, vad har vi gjort i Göteborg? Det officiella schemat såg ut såhär.

I övrigt tog vi pulsen på Göteborgs DJ-liv samtliga nätter– långt ifrån bokmässan. Första helgen hängde vi med framförallt Samuel L Session, Robert Leiner och Mats Gonzo Hultgren. Det blev alldeles för mycket öl, men vi lyckades hinna med ganska mycket, t.ex. höra Gonzo spela disco och houserökare på Barbiqu, besöka Folk där Robert Leiner hade ett event med sitt skivbolag Höga Nord och lyssna på Robert Micro Molnar som spelade fet musik på Lounges vid Avenyn inför en ganska ung publik. Det var kö när vi kom till Lounges och killarna framför oss var för unga för att komma in och blev såklart besvikna när de blev avvisade. När det var vår tur att komma in frågade vi vakten om vi behövde visa leg, men han såg inte det roliga i det hela (nej, vi behövde inte visa leg). Ja just ja, innan vi gick och lyssnade på Micro tog Robert Leiner oss även till Fee Fi Fo Fum som dagtid serverar asiatisk mat och på helgerna har djs som spelar. Mitt i trängseln i baren (där också dj-båset var) träffade vi på Stockholms dj-kollegorna Nathan Hamelberg och Leenus de Milo (dj Bruce Leenus som dock har flyttat till Gbg).  Vi hann dock inte prata så länge eftersom Anna G var tvungen att rusa ut i panik mitt i allt då hon upplevde att hon blev våldtagen av komprimerad gym-musik… Så kan det bli. Sista natten, första helgen i Göteborg, spelade vi på Göteborgs fetaste DIY klubb Elektro Illegal. Det blev en dunderfest i skogen vid en sjö med grymma djs och liveartister som Miss Fasth, Silez, Mr Doomkraft och DJ Diskmachine. All musik ackompanjerades av ett flummigt VJ-set av Videodrone.

Helgen därpå i Göteborg blev minst lika bra. Då hängde vi framförallt med Monika Svensson (Demonika) och Jonas Struck som presenterade oss för en massa Göteborgare som vi bara sett på sociala medier, t.ex. Juliana Zapata och mannen bakom karnevalföreningen Johan Heintz. WHY NOT festivalen var välarrangerad och anordnades på Bananpiren med utsikt över hela Göteborg. Vi spelade en tidig tid (direkt efter en paneldiskussion som vi deltog i tillsammans med Mats Almegård, Gloria Viagra och Alex Esser) och det var ganska tur då vårt set inte blev ett av de mest engagerade, men det berodde säkert delvis på den kassa dödgrävartiden. Monika sa vid ett tillfälle att i regel blir ett av tre set riktigt bra och det är de seten man lever för. Vårt set i lördags var inte ett av de seten, men vi var såklart glada att få vara med att spela. Några som däremot imponerade stort var Y+M: djäklar vilket set de levererade innan Carl Craig! Det var första gången vi hörde dem spela och vi fick båda den här känslan att det är därför man går på festival, dvs. att man får energi och inspiration av artister man inte tidigare har sett. Magda och Gloria Viagra levererade också. Ja Gloria Viagra var speciellt att se – med den kroppslängden och höjden på klackarna var det ett under att hon lyckades bränna av remixade disco- och houseklassiker i två timmar utan att bryta ryggen.

Efter WHY NOT festivalen drog vi vidare till ”Techno-tunneln” med Monika Svensson och Jonas Struck. Vi hade bara hört talas om tunneln och festerna som brukar anordnas där och blev inte besvikna. Det var hur mycket folk som helst, snygg ljusdekor och grym musik. När vi släpade våra tunga skivväskor längst ett långt järnvägsspår för att komma dit frågade Monika om vi någonsin har funderat på att dj:s med USB-sticka… Nej, svarade vi båda snabbt och kämpade vidare medan Monika skrattade rått. Monica, som DJ-vanan trogen även hon självklart var redo att ta över med usb-stickorna i högsta hugg i väskan.  När vi skulle därifrån bar dock vår kralliga DJ-bästis Jonas Struck tillbaka båda våra blytunga skivväskor längst spåret i varsin hand, och såg inte det minsta ansträngd ut – och han räddade därmed vinyl-techno-tanterna ur en lite knivig situation och gjorde samtidigt skäl för sitt smeknamn ”DJ Fresh”.

Sammanfattningsvis så ÄLSKAR vi Göteborg!! Vi har träffat så mycket grymma dj-kollegor som har välkomnat oss på alla sätt. TACK Monika Svensson, Jonas Struck, Robert Leiner, Samuel L Session, Mats Gonzo Hultgren, Robert Micro Molnar och alla underbara människor som arrangerar fester som Elektro illegal! TACK också alla som deltog i paneldiskussionen vi arrangerade på FOLK och finaste vännen Sara Boräng som både filmade, fotade och dansade med oss! I en kommande blogg kommer vi att skriva en sammanfattning av hur paneldiskussionerna i Stockholm, Örebro, Malmö och Göteborg har varit. Så, vi hörs snart igen!

Anna & Anna


20160708

Igår spelade vi tillsammans på ”Sommar på Stallbacken” i Örebro. Kvällen inleddes med att vi ramlade handlöst baklänges från scenen rakt ner på kullerstensgatan nedanför efter att ha roddat upp utrustningen. Vi skulle lyssna av ljudet från högtalarna, som är fästa i respektive hörna av scenen, och klev snett. Där låg vi och kravlade på rygg som strandsatta skalbaggar och idag har en av oss en allvarlig DJ-skada i benet och skrapmärken på armarna. Scenen är i mitten av alla restauranger på torget och vi fläskade på med allt från softa toner av Bonobo till mer groovy låtar som Superfly 1990 (Curtis Mayfield & Ice-T) och 90-tals dängan Dirty Cash remixad av David Morales. Med jämna mellanrum så kom det fram en servitris, skickad av ett pensionärsgäng som åt middag, för att säga till oss att sänka volymen. Vi var jätteglada över att se många bekanta ansikten i publiken, som t.ex. DJ Lo Hagberg (som förhoppningsvis gästar Stallbacken senare i sommar), musikälskaren Siv Andersson och klubblegendaren Carolina Angelin. Bredvid scenen finns en jättelik häst av stål. Vi avslutade kvällen med att bestiga den till tonerna av Jack to the Sound av DJ Fast Eddie.

13597776_855802284551482_125843791_n  20160707_213851 (2)20160707_213842 DSC05925DSC05919


OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Gavana & Anaya

Gavana (Anna Gavanas) & Anaya (Anna Öström) have been an integral part of the Stockholm DJ-scene since the late 90s as DJs, club promoters and writers. They play a wide range of electronic music: deep, bold and always with a twist. After nearly 20 years behind the decks they are not afraid of mixing sounds and beats from all over the place and they love vinyl.Their first DJ residence was the queer fetish club Lash 1998-2003. Since then they have played at underground raves, festivals as well as major clubs in Sweden and abroad.

Together they have written the highly publicized book “DJ life: the history of Stockholm’s DJ culture”, released February 2016 on Gidlunds Press. They are also the founders of the network Sister Sthlm which was the biggest Swedish network for female producers and DJs 2003-2008.

Annonser