David Giese


David Giese är musiker, producent och formgivare och har varit aktiv som DJ sedan mitten av 90-talet och som musiker sedan slutet av 80-talet. Han har rötterna i new wave, punk, dub och hip hop och har varit med i band som Big Fish, Pure Pain och Moder Jords Massiva. Som musikproducent och DJ har han släppt både egenproducerat material och mixar på många bloggar och skivbolag världen över under artistnamnen Slummer och Joxaren, och driver även den egna labeln European Music. Han uppehåller sig helst i de musikaliska gränszonerna mellan kulturer och stilar och blandar gärna albansk Tallava med skandinavisk Skweee och amerikansk crunk, men gör även mer ortodoxa dj-set emellanåt med uteslutande finsk tango.

DG2 David Giese

På väg mot Rumänien… fortsättning följer

2 september 2016

Ferentari, Bucharest, Romania

Den här bloggen kommer börja lite mitt i handlingen kan man säga. Jag åkte till Bukarest igår på DJ-uppdrag och befinner mig nu i stadens femte sektor, ett område som heter Ferentari. Platsen har enormt dåligt rykte, om man gör en bildsökning på nätet får man fram en lång rad ganska mardrömslika bilder och inget annat. Igår kväll när jag bad barkillen inne i stan om hjälp att fixa en taxi så ifrågasatte han varför jag överhuvudtaget skulle vilja åka hit. Ärligt talat har jag varit lite nervös över att hamna i Ferentari.

Men stämningen är verkligen bra här. Det är fattigt naturligtvis, ingen poäng att romantisera den misären, men att beskriva invånarna här som ”de levande döda” som en av våra stora kvällstidningar gjorde i ett stort reportage nyligen, känns orättvist. Området består av färgglada låga plåtskjul och små butiker, barer och bilverkstäder i ett labyrintliknande nät av gator och gränder. I horisonten ser man de beryktade brutala betongkolosserna från kommunisttiden, en förhållandevis liten del av Ferentari som även den ser mycket bättre ut i verkligheten än på internet.

I Rumänien finns en musikstil som kallas Manele, den har utvecklats sedan 90-talet och är en sorts digital klubbmusik med rätt hårda texter och orientaliskt klingande syntslingor som spelas främst av den romska befolkningen. Mitt intryck är att Manelen är extremt illa ansedd bland majoritetsbefolkningen och på de stora Balkanmusikfestivaler som anordnas årligen här i Bukarest finns aldrig Manelen representerad. Men det är en väldigt kraftfull musik och en i högsta grad levande scen. Manelesångare som Florin Salam, Nicolae Guta och Sorinel Pustiu är superstjärnor här och det släpps hundratals nya manelelåtar i veckan.

Naturligtvis är Ferentari Manelens hemmaplan. Hårdingar i bil kör runt mitt i gatan och pumpar nya Manelelåtar och på onsdagar och lördagar spelar Maneleorkestrar live på privata fester överallt.

Själv började jag intressera mig för Manelemusiken för ganska många år sedan. Ett reportage på TV pratade om en digital romsk klubbmusik som var så förbjuden att skivorna måste säljas under disk. Det måste man ju kolla upp. Jag upptäckte att det fanns många paralleller till den skandinaviska Skweee-musik jag själv höll på med. Både tempot, den synkoperade rytmen och den torra syntetiska ljudbilden var snarlik och det gick utmärkt att mixa Manele med både Skweee och nyare hiphop så det började jag göra runt 2010. Därefter har jag fått kontakt med en del av de rumäner som tagit sig till Stockholm för att tigga, jag fick hjälp att ta hem Maneleplattor från Rumänien som jag kunde köpa i Sverige, och efterhand började även ett musikaliskt samarbete ta form vilket resulterade i mina släpp Maneletronics, Nunta de Valoare och Maneletronics II med nyskrivna Sverigeproducerade Manelelåtar.

Nu har jag bjudits hit av ett crew som kallar sig Paradaiz, de har funnits i några år och gjort till sin uppgift att försöka upprätta Ferentaris och i förlängningen romernas anseende genom att föra fram Manelemusik för en bredare publik. På söndag arrangerar de en stor festival i parken i Livezilor-distriktet i Ferentari med tre stora Manelestjärnor och ett Taraf-band. På efterfesten ska jag spela.

Flyer Bild 2016-09-02 kl. 12.13

 

Fredag kväll , Ferentari:

En del av iden med det här resan är att det ska göras lite ny musik också. Paradaiz-gänget ville hooka upp mig med lite talanger från trakten. Nu har jag spelat med  de unga Manelemusikerna Timotei, Bebe och Filip i fyra timmar  och är helt slut. Jag riggade upp en temporär studio inne på den lokala baren Stela & Dana’s som vi fått låna över dagen. Det var superkul, dom gillade mina beats som jag hade förberett och vi fick grunder till åtminstone fyra låtar. Helt grymma musiker var dom allihop. Men dom slutade aldrig spela, det var fullt ställ hela tiden. Emellanåt blev det extra bra gung och då började dom slänga pengar på golvet. En kille ville sälja en Mercedes Benz-guldring till mej för 50 euro. Riktigt snygg, jag ska fundera på det.

Vi tog en sväng in till centrala Bukarest igår, min kollega Ion din Dorobanti hade en fest för sin nya label på ett fantastiskt utomhusställe precis mellan en sjö och ett enormt martyrmonument från kommunisttiden. Ion är också intresserad av Manele-crossover och spelar själv i bandet Raze de Soare, som gör Manele som den lät i början av 90-talet när de billiga Casiosyntarna som fanns till hands fick soundet att likna Minimal Wave. Ion driver labeln Future Nuggets, som precis släppt en fantastisk electro-manele-EP med sångaren Matteo Islandezu. Soundet de reppade igår var dock inte alls Manele, det rörde sig om dubbig, analogt ljudande techno som även den var väldigt tilltalande.

Nu tänkte jag berätta lite om huset vi bor i här i Ferentari. De flesta kåkar här är låga plåtskjul, som jag nämnde tidigare, men vi bor på tredje våningen i ett marmorpalats som ägs av en lokal mobster som syns avbildad till häst på stora tavlor i varje våningsplan. Han har cowboyhatt och ler brett under mustaschen och hästarna han sitter på ser väldigt ädla ut. Han och hela hans familj har ett taget efternamn som betyder ”money-lander”. Det är ofärdigställda fontäner och barer i mässing överallt och på andra våningen bor det en boaorm i en glasbur. I morse hittade vi en suturnål och en näsbrygga vid vårt badkar, det verkar som om någon bland fotfolket gått sönder nyligen och fått sys ihop uppe i bossens hus. Jag vet inte riktigt hur vi hamnade här, men det är oslagbart att kunna bo mitt inte i Ferentari och alla hus är ju privata så det här är nog det närmaste ett hotell man kan komma i den här delen av stan.

image-2 image photo

Lördag kväll, Ferentari:

Hinner inte skriva så mkt nu men jag har en present. Vi gjorde en inspelning idag med fantastiska vokalisten Timotei som var inne på Stela&Dana’s bokstavligen i åtta minuter, och satte den här. Facking tungt spår, om ni frågar mej. Keyboardisten Filip gav mig dessutom en bra nyhet: Vi pratade om bilar, jag berättade om min gamla 240 diesel Mercedes och att jag nu kör Ford Focus. Han fick något sorgset i blicken och frågade: ”Will you get a Mercedes again?” ”Yes, I really hope so, when the kids get older” sa jag. ”God will help you” sa han. Hurra! Nu får ni höra på den här pinfärska låten från Ferentari. Men det är en privat länk, jag kommer ta ner den senare och sprid den inte är ni snälla. Hoppas ni gillar!

danas

Söndag morgon, Ferentari:

Em hemsk natt. Klockan halv åtta på morgonen hade jag fortfarande inte fått en blund i ögonen trots att vi tog det lugnt igår och kom i säng i tid för att klara den här viktiga dagen. Hatar när det här händer. Nya låtar från gårdagen blixtrar runt i huvudet och går inte att stänga av. Det är skitvarmt, syntetlakanen klibbar och hundarna skäller och tupparna gal natten igenom. Smådjur hoppar omkring och bits. Vi jobbade så intensivt igår att vi nästan glömde äta, tog därför en kolossal traditionell rumänsk middag vid elvatiden på kvällen. Nu vet jag inte om det är nervositet inför den kommande dagen eller gammal fårsoppa och kåldolmar som härjar runt i systemet så jag får frossa.

När solen går upp slutar hundarna skälla, jag somnade vid niotiden och sov till halv elva. Alltid något.

Idag har jag spelat upp Hai Miscate Tare- mixen från igår för såväl medmusikerna Bebe, Timotey och Filip som festivalarrangören Vlad och en random Manelegillande taxichaufför som hade line-in. Alla tyckte det var väldigt bra. Jag har fått mycket studioarbete gjort med Manelekidsen även idag, vi hade grunder för kanske fem-sex låtar och hann spela in massor av pålägg på åtminstone fyra av dem.

Studion måste byggas upp varje dag och rivas när vi är klara, den är väldigt provisorisk och består av klädrack på hjul, barsoffor och staplade Ikea-bord men det låter väldigt bra om inspelningarna tycker jag, trots barens egentligen värdelösa trippelkaklade ljudförutsättningar.

Just som jag satt bakom rattarna och svettades och tyckte lite synd om mig själv för att jag sovit så dåligt, visade det sig att dessa musiker, som alltså är i 20-årsåldern, inte sovit alls under natten. Keyboardisten hade spelat på fyra eller fem olika evenemang under lördagkvällen och blivit hemskjutsad tio på morgonen, två timmar innan vår session skulle starta.

Efter tre timmars studioarbete började både jag och killarna bli rätt dimmiga i blicken och det var svårt att få något vettigt gjort, så då lade vi ner. Jag åkte hem för att vila men det gick inte så klart. Nu har festivalen redan kickat igång i Livezilor-parken, jag missar det första Taraf-bandet men det är så nära så jag hör musiken genom fönstret. Idag gick temperaturen upp över 30 grader och det är fan en smärtgräns för mej, svårt att funka i den hettan.

Vi får se hur det går ikväll, det känns inte som att spelningen är det viktigaste längre med denna resan, kontakten och musiken jag gjort ihop med vår tillfälliga orkester ”Formatia Gypsy” (Obs ej mitt namnförslag) har varit så givande och unik så det kan kvitta lite hur Joxaren levererar i afton. Killarna ska dyka upp och spela live med mej vid midnatt och jag har i alla fall förberett mig efter bästa förmåga. På ett sånt här ställe innebär det att vara beredd på nästan vad som helst.

Klockan fyra i morgon bitti kommer taxin och hämtar mig till planet mot Stockholm via Berlin. Då kan jag vila lite.

Jag har fortfarande efter att ha uppehållit mig i Ferentari på heltid i fyra dygn sett mindre mänsklig misär än vad man ser på tio minuter i vilken tunnelbaneuppgång som helst i Stockholm. Visst finns det områden här som är väldigt utsatta, men att som de flesta utanför Ferentari avfärda hela området som hopplöst, hotfullt och smutsigt känns helt enkelt ogrundat. Alla jag träffar har en avspänd och trevlig och efterhand även gästvänlig attityd. Fortsättning följer.

boyz eastwiew gulevening

Måndag morgon, Arlanda

Jag tog mig hem till slut! Klockan halv två i morse kom polisen och stängde ner efterfesten precis när jag spelade ”Acid Rembethiko” med Center of the Universe. Det blev ett grundligt tillslag med långa förhör med arrangörerna. Men vi hade räknat med det så det var ingen chock och festen upplöstes under ordnade former. Festivalen blev en succé på alla sätt. Den stora scenen mitt emellan de krassa betonglådorna i Livezilor-distriktet var klädd i guld och vimplar, hela parken gungade av musik och glada människor i alla åldrar och bakgrunder, även om romerna dominerade eftersom Manelen i allt väsentligt är deras musik, och Livezilor dessvärre huvudsakligen deras bostadsområde.

Paradaiz-gänget verkar ha lyckats genomföra något rätt enastående igår, genom att de fick stora grupper med urban medelklass från Bukarest att åka och få en positiv upplevelse på en plats de ofta aldrig varit på, samtidigt som de fattigaste invånarna i Ferentari fick se sina största stjärnor uppträda på storslaget vis på deras egen bakgård.

Festivalens stora dragplåster, Sorinel Copilul de Aur (”The Golden Child”) och hans bror Adrian som tillsammans utgör ”The goden brothers” och bandet ”Formatia de Aur” gjorde en konsert som lät helt fantastiskt. Sällan har jag hört ett så samspelt och kompetent band. Även visuellt var de oslagbara, utöver de två symbiotiskt stämsjungande gyllene bröderna i fronten så såg även slagverkaren och gitarristen på respektive flank ut att vara bröder, och de sportade en spektakulär maharadjastil med långa välansade skägg, upprullade mustascher, turbaner och kaftaner i skinande blanka material.

Sångarna i de olika banden turades om att hylla Paradaiz Crew och Ferentari från scenen. Bakom scenen stod en stadig man i ljusblå kavaj och vaggade till rytmen, det var självaste Dan Bursuc, den störste producenten av Manele och ägare till det totalt dominerande bolaget RoTerra music och därmed alla större Maneleartister. Historierna om hur Bursuc lyckades hitta de båda gyllene barnen i rännstenen, se deras talang och föra dem till rampljuset berättas som legender av taxichaufförer och andra Manelefans så fort någon av de inblandade kommer på tal. Att Bursuc hedrar detta evenemang med sin närvaro ser jag som ett väldigt gott betyg på projektets grundliga förankring.

Dan Bursuc med sin Zioop-samling

Dan Bursuc med sin Zippo-samling

Kort sagt, en fantastisk konsert. Detta band skulle inte behöva skämmas för sig i något sammanhang världen över, hoppas de kommer ut och spelar utanför Rumänien också så fler får ta del.

photo image-2

Klockan elva skulle efterfesten börja på den lilla baren Stela si Dana’s i en annan del av Ferentari. Eftersom jag har hållit på med det här DJ-livet i några år nu så började jag röra på mig vid halv tio för att få mig nåt att käka så jag skulle palla kvällen och sen hämta utrustningen i huset och hinna koppla upp allt innan öppning. Vi kanske inte hade räknat med några stora crowds förrän senare på kvällen men man vet ju aldrig. Har man krälat runt ett hundratal gånger på öltäckta golv i trängseln av partande människor utan balans  i mörker eller discoljus och försökt koppla små svarta kablar i rätt hål så kan det räcka faktiskt. Just den biten är numera bland det värsta jag vet och ett bra sätt att slippa är att helt enkelt göra det medan lokalen är ljus, torr och tom. Hur som helst, min gode vän italienaren Iacopo som också var på plats i Ferentari för att dokumentera lite av vårt arbete på film, tittade på mig och sa ”Dåvid, relaaaax! Lissen, stay here until the concert’s over at least, noone will notice”. Så jag lät mig övertalas.

Resten av showen var grym såklart, men när vi ställde oss längst bak i kön till Ferentaris enda nattöppna matställe på fel sida om stan vid halv elva så visste jag att schemat hade brustit. Vi var ett gäng på 5-6 pers och alla försökte muntra upp mig med saker som ”Why are you worried, it’s gona go just fine”. Jag oroade mig inte, jag fokuserade och då får jag ett bistert fejs.

Endast en kvart efter öppning var vi mirakulöst på plats, men då hade min kollega Ion din Dorobanți redan dragit igång för att möta behovet av icke-tystnad som uppstått. Lokalen och gatan utanför var fullproppad med hundratals människor som klappade och skrek sitt ”Hai! hai! hai!” i takt med musiken. Ion är en stor stjärna bland de lite mer kulturintresserade av Bukarests urbana hipsters för sin smekande, sentimentala retro-manele. Ikväll var många ur denna kategori på plats på efterfesten, men den största delen av publiken utgjordes av utmanande klädda unga romska fans från Ferentari så Ion hade valt att istället köra sin selection av de fetaste rykande fästa Manele-hitsen. Kombinationen gjorde att publiken helt enkelt hade gått i taket direkt när han började spela. Det var fantastiskt att se.

Joxaren och Ion din Dorobanti

Joxaren och Ion din Dorobanti

Nu skulle jag alltså bygga upp min rigg därinne. Det var inte mycket grejer, men en förutsättning för att musikerna jag spelat med tidigare skulle kunna dyka upp under kvällen, vilket var planerat, var att det fanns ett mixerbord och mickar för dem att spela igenom. Det var ett vidrigt jobb, människor ramlade omedelbart över mig och spillde mängder av öl över grejerna. Jag vände mig upp vid ett tillfälle för att ge Iacopo en menande blick men han var såklart och roade sig i baren.

När allt var klart ville Ion att jag skulle ta över efter hans 45 min långa succeset. Det var ju bara att blunda och köra. Jag öppnade med en badass maneleklassiker av nyare snitt, Sunt Mare Mafiot. Den gick hem. Totalt hade jag kanske åtta ”riktiga” manelelåtar med mig så det var ju ingen hållbar väg att gå så jag mixade till Gucci Manes nya ”First day out the Feds”. Övergången satt och folk var med på et också. Men några låtar senare började unga hårdingar komma fram till mig och be mig byta eller visa låtar på sina mobiler som jag skulle spela. Det var besvärligt. När jag spelade ”Inima de Ghetata” med Nicolae Guta så råkade jag skapa nån sorts beef på golvet, halva publiken drog i mig och ville byta låt, medan andra halvan skrek ”NOOO GUTA IS NUMBER ONE”.

Efter en stund var mina musikerkillar på plats och jag förberedde för livedelen av kvällen genom att spela några Joxarenspår för att så att säga introducera soundet. Till min glädje funkade min maneledänga ”Nunta de Valoare”, som jag gjort hemma i Stockholm ihop med två rumänska tiggare, klockrent. Alla dansade! Jag fick ordna en improviserad extended mix genom att köra den två gånger. När jag till sist introducerade mig själv och musikanterna och la på vår nyinspelning från dagen innan som ni sett här ovantör i bloggen, kändes det som vi hade nått cruising speed. Och det blev verkligen uppskattat, efter en halvtimmes succéartad soundsystembusiness lät jag bandet ta över med beatsen från deras egen Korgkeyboard och då körde dom på helt obehindrat i timme efter timme.

Resten av kvällen förlöpte i ett lyckligt kaos, många unga tuppar ville ha micken och göra olika shoutouts eller spela egna låtar, och det var ju bara att låta det hända. Publiken var väldigt blandad och stämningen var på topp.

Stela & Dana som driver baren är två ex-kriminella tjejer från Ferentari som nyligen gift sig med varandra. Baren sponsras av borgmästaren och utgör även ett Community Center där vem som helst är välkommen under dagarna. Dana har en stil som påminner om de flesta unga mammor i området, fast med lite fler ärr på armarna, medan Stela är stenhård butch med hemgjorda fängelsetatueringar och det grånade håret kortsnaggat under kepsen.

Vid ett tillfälle rapporterade en ditrest tjej från centrum till barägarna att hennes väska hade blivit stulen. Då ställde sig Stela på bordet, dödade musiken, tog micken och läxade upp publiken efter noter. Hon gjorde verkligen klart. Först skruvade kidsen på sig, men efterhand möttes hennes inlägg av rungande applåder.

När vi ändå är inne på dessa HBTQ/ghetto territorier kan jag nämna att gaydivisionen inom Manele faktiskt är på gång, om än liten än så länge. Det är ju en musik från en kultur närmast besatt av bröllop och heterosexuell parbildning, men det är även gatumusik och precis som inom amerikansk hiphop har en del mer queer manele börjat göra sig hörd på senare år.

Inom Chalga, som är Manelens systergenre från Bulgarien, finns superstjärnan Azis som med sin extremt queera stil slagit scenen med häpnad. Azis låt ”Saint Tropez” är en megahit i hela regionen och spelades även av Ion denna kväll till publikens jubel.

Nu är jag tillbaka i Stockholm igen med en drömlik känsla ni vet. Min väska med all utrustning har slarvats bort i bagagehanteringen men de verkade rätt säkra på att den ska dyka upp under dagen.

En sista bonus: Porträtt på Bossens boaorm på andra våningen i vårt hus!

En sista bonus: Porträtt på Bossens boaorm på andra våningen i vårt hus!

Annonser