Anna Gavanas

foredrag

Hur den beatsynkade discon förändrade ALLT när den kom till Stockholm: från tidigt 70tal till dagens laptopDJs

 // Anna Gavanas

När den elektroniska dansmusiken äntrade i Stockholms nattliv i form av disco i början av 70talet utbröt djupgående konflikter som färgar kulturlivet än idag. Men vad var det med discon som musik och som danskultur som var så provocerande, varför och för vilka? Här skall jag diskutera hur discon, som gjordes för och av diskjockeys/ producenter, triggade igång uråldriga stridigheter i det svenska kulturlivet. Jag skall också visa hur dessa tidigare utvecklingar i mekaniseringen av dansmusikkultur hör ihop med dagens vinnare och förlorare i digitaliseringen av Djkulturen och kontroverser kring vinylDJs vs CD- och laptopDJs.

För diskjockeys och diskoteksägare kantades discons inträde på Stockholms musikscen av kamp emot både musikerförbundet, myndigheter, proggrörelsen och allmän opinion i massmedia. I media anklagades DJs och diskotek, som exempelvis Sydney Onayemi’s diskotek Big Brother, för orättfärdig konkurrens mot ”riktiga” musiker och att sprida coca-cola-kultur och maskinproducerad smörja. Men inom den elektroniska dansmusikens DJkultur är maskinerna och teknologin i sig själva centrala värderingar. Detta gäller BÅDE de maskiner, instrument och människor som skapar själva musiken – och den teknologin och det format som spelar in, spelar upp och manipulerar musiken.

Maskinestetik och moralpanik

foredrag1

När discon kom till Stockholm var det många inom musiklivet som kände sig hotade: proggare, rockrävar och dansbandsmusiker som slog vakt om den instrumentella musikens värde. 1979 ville Musikerförbundet införa en särskild discoavgift och alkoholförbud för diskotek, i syfte att rädda dansbanden. I ett inslag i Rapport 1979 beskyllde Musikerförbundet Sydney Onayemi och hans diskotek Big Brother för dansbandens nedgång. I samma reportage intervjuas Sydney som ger svar på tal:

– De [dansbanden] vägrar ju att spela discomusik – de flesta av dem. De spelar ju sådan där samhällskritisk musik, som folk inte kan dansa till. Ja, det får de gärna spela, men då får de ju räkna med att bli arbetslösa också.

foredrag2

(Sydney Onayemi RIP 1937-2016: här 78 år och ”still going wrong”)

Inte bara disco och diskjockeys upplevdes som hotande när de kom till Stockholm – så även de elektroniska instrument som användes för att göra musiken. Under 1980talet fanns en rädsla i Musikerförbundet att ”synthesizers skulle ta musikers jobb, så de föreslog en straffskatt för synthar, samtidigt som svenska slagverkares förening inom Musikerförbundet försökte motverka trummaskiner. Men synthesizern, enligt Fleischer, komplicerade musikerförbundets sätt att skilja på människa och maskin genom att vara både ett instrument och ”mekaniskt.”

Även diskjockeys behövde under det tidiga 1980talet legitimera sin existens enligt föreställningar om ”levande” versus ”mekanisk” musik. Så när DJs försökte organisera sig under tidigt 1980tal svarade de enligt liknande termer som sina motståndare i Musikerförbundet genom att jämföra skivspelare med instrument och och på dessa grunder dra distinktioner mellan ”riktiga DJs” och så kallade ”plattvändare/ jukeboxar.” Likt maskiner tryckte de sistnämnda bara på ”play” utan att någon skicklighet eller kunnande nödvändigtvis var inblandat.

Men som historikern Rasmus Fleischer visar i sin bok ”Musikens Politiska Ekonomi” (2012) så har de stridigheter som utbröt vid discons inträde pågått redan sedan 30talet i Sverige. De starka reaktionerna från fackliga företrädare och politiska debattörer triggade igång en uråldrig diskussion inom musikkretsar som funnits sedan vaxrullens tid – alltså redan sedan den inspelade musikens begynnelse på 1800talet.

När nya maskiner, format och musikstilar föds så hotas olika grupper i samhället. Så stridigheterna som uppstod när discon kom till Stockholm är på sätt och vis inget nytt: vi ser återkommande motreaktioner från myndigheter och debattörer i media när det gäller nya musikkulturer disco såväl som rave senare på 1990talet (och då med fokus på droger som förknippades med musiken i sig, dvs techno) –men även tidigare när jazzen på sin tid nådde Sverige, som Jonas Frykman skrev om i boken Dansbaneeländet (1988) och Johan Fornäs i bokenModerna Människor (2004). Till en början har nya dansmusikmusikkulturer som disco, rave (och jazz/ foxtrot på sin tid) mött  vildsint kritik i offentligheten och upplevts av debattörer som en alternativ och hotfull modell för samhället. Men senare har dessa musikkulturer blivit delar av det svenska kulturarvet. Enligt Frykman (1988) var 40talets debatt om ”dansbaneeländet” och den tillhörande vågen av jazz/ foxtrot en del i en maktkamp mellan olika åldersgrupper och samhällsklasser i det dåtida Sverige.

Begreppet ”moralpanik” har använts för att förstå hur samhälleliga hotbilder och föreställningar knutna till exempelvis klass, generation och genus konstrueras och förändras över tid (Gustafsson och Arnberg 2013). Men dessa stridigheter över nya dansmusikstilar handlar inte bara om normer och moraliska ideal: de aktualiserar faktiska maktskiften och kamp om tillträde till det offentliga rummet. Så exempelvis berättar kvinnliga DJs om hur de mötte motstånd när de organiserade sig och försökte motverka mansdominansen i Stockholms DJ-scen under tidigt 2000tal, med initiativ som Sister Sthlm och Radical Love Crew (Gavanas & Öström 2016).

Maskinens själ och den mänskliga faktorn

Vad är det som får människor att kriga med all sin kraft över just maskiner, musikformat och elektronisk dansmusik? Maskinrelaterade stridigheter i Djkulturen upprepar argument sedan början av den inspelade musikens historia: oron att mänsklig själ och agens ersätts med maskinens själ.

Som Ben Attias skriver i ”DJ Culture in the mix”  (2013) formatkrigen inom DJkulturen illustrerar den känslomässiga investeting som musikälskare gör i musikformat (och den tillhörande teknologin, dvs Technics 1200 skivspelare). Det finns en föreställning bland exempelvis vinyl-DJs att analogt ljud representerar en mer ”direkt”, omedelbar och mindre processad kommunikation med lyssnaren: att analog teknologi är närmre ”den mänskliga faktorn” än digital. Den ena sortens maskin har alltså mer mänsklig faktor än den andra sortens maskin: därmed upprättas hierarkier och gränsdragningar mellan teknologier, format och deras användare.

Imperfektion och oförutsägbarhet blir till bevis på ”mänsklighet” för vinylister. Den MÄNSKLIGA komponenten i musikalisk virtuositet/ skicklighet: definieras från vinylist-perspektiv som risken att misslyckas live. Detta hotas av automatisk beatsynk med datorer: robotarna tar över! Militanta vinylister som svenska hiphop-gruppen Looptroop retas upp så till den milda grad att de förklarar att de är redo att gå i krig mot CDn i låten ”Militant Vinylist” från 1996:

I hate cd’s, cd-records are fake,
where the fuck the DJ’s gonna catch the break?
Only vinyl can make my rear shake,
yo MB, scratch the record for old times sake.

So I just stopped in army-gear, I put on shades and I dyed my hair
I got my razor-blade teeth and strangling shoe-laces,
Gas-mask and explosive suitcases
Ready to go to war on the record-store
Sellin cd’s; I’m gonna smash the door,
Light up the (…-cocktail) – boom!
‘You had compact-disks on sale’, is what I’m gonna say
If the cops come take me away.

CDn blev dock ändå DJstandard under 2000talet – trots militanta protester från vinylistert som Looptroop, men slutet 00/början 10talet såg vi liknande reaktioner mot ”controllerists”/ lapop DJs: anklagelser om att de inte var ”riktiga” DJs eftersom de enbart lät datorn göra jobbet åt dem. Den kanadensiske artisten Deadmau5 surnade till över anklagelser från old school vinyl-DJs om att than bara var en ”knapptryckare” som använde datorn för att takt-synka automatiskt:

Who gives a fuck?  I don’t have any shame in admitting that for ‘unhooked’ sets … I just roll up with a laptop and a MIDI controller and ‘select’ tracks and hit a spacebar.  Ableton syncs the shit up for me… so no beatmatching skill required. ‘Beatmatching’ isn’t even a fucking skill as far as I’m concerned anyway. So what, you can count to 4. Cool. I had that skill down when I was 3, so don’t give me that argument please. (Deadmau5 2012 citerad i Attias 2013)

Han dissar vinyl-DJs och ifrågasätta deras så kallade merit att de kan taktmixa två vinylskivor manuellt, genom att säga att det är ju inte ens en merit:

I don’t really see the technical merit in playing two songs at the same speed together and it bores me to fucking tears … It’s so middle man, [DJs are] like fucking lawyers: you need them but they’re all fucking cunts’ (Deadmau5 2008 citerad in Attias 2013)

Attias konstaterar i DJ Culture in the Mix att dessa kriser över identitet, skickliget och äkthet, som Looptroop och Deadmau5 illustrerar, förkroppsligar i sin tur oro över relationen mellan teknologi och mänsklig identitet.

Men för att helt förstå dessa känslomässiga strider äver olika format och musikstilar måste vi gå tillbaka till discons födelse igen. En avgörande händelse för elektronisk dansmusikhistoria kan vi se i själva musiken och hur den gjordes: när beatsynkad disco gjorde entré i form av Donna Summer’s /Giorgio Moroders ”I Feel Love.” Denna låt krystalliserade frågor om människa och maskin.

foredrag3

Här berättar Giorgio Moroder själv, med egen röst, om hur det gick till:

https://www.youtube.com/watch?v=5m4ZkEqQrn0

Giorgio Moroder/ Donna Summer. ”I Feel Love” från 1977 hyllas av flera historieskrivare som den fullständigt uppenbara maskin-erotiken revolutionerade den elektroniska dansmusiken:

https://www.youtube.com/watch?v=7weusloU8Xc

Som Peter Shapiro skriver i ”Turn The Beat Around” (2005): Donna Summers sublimerade, extatiska vokaler över pumpande maskiner (sequencer-styrda basgångar och trummaskiner) förkroppsligar sammansmältningen mellan elektronisk musik och sexualitet: förenar organism och maskin.

Shapiro menar dessutom att låten är också väldigt camp: den frossar i artificialitet/ konstgjordhet : Donna Summers femininitet är ”så överdriven att hennes genus upplöses i sexlösa synthar.”

Och I feel love- lever sitt eget liv i olika samplingar och remixar av exempelvis Patrick Cowley (1981) och Sister Bliss & Rollo (1995). Men även själva loopen/ moog basslingan, utan vokalerna, lever sitt eget liv: exempelvis i en tolkning av Jean-Louis Huhtha som släpptes på svenska skivbolaget på Svek 1997 (Dr Nobody/ The Big Bang Theory):

https://www.youtube.com/watch?v=A8iioZAQDgY

Det ”chockerande” här är att discon, och senare housen, kombinerar omänskliga maskinstyrda, mekansika och automatiserade sound med funk, d.v.s. den instrumentella genren som brukar utropas som den mest organiska. Så därför är ju kritiker, enligt Shapiro, ute på hal is när de kritiserar discon för sina automatiserade beats och mekaniska rytmer: för att repetitiva, maskin-liknande kvaliteter – allt detta fanns redan i funk (och ännu tidigare i marsch- och karneval-musik). En liknande repetitiv beat fanns redan i funk – som ju inspirerade discon från första början. Lyssna exempelvis på dängan ”foot stompin music” av Bohannon från 1975:

https://www.youtube.com/watch?v=FLCHN7gIT8Q

Takten här är ju minst lika repetitiv som en trum-maskin. I boken ”DJ-liv” (Gavanas och Öström 2016) berättar Hasse Huss (DJ verksam sedan slutet av 60talet) om hur de beat-synkade med funk- och soulskivor redan på slutet av 60talet på Stockholmsdiskotek som Cat Ballou och Alexandra’s. Som Shapiro säger om folk som kritiserade discon som maskinproducerad smörja:

precis som när vissa Amerikanska ursprungsbefolkningar trodde att de skulle förlora en del av sitt väsen om de blev fotograferade så trodde funkens försvarare att musiken skulle förlora sin soul om man gjorde trumbeats med maskiner

Det är ju i synnerhet paradoxalt att stridigheter om maskiner, äkthet och virtuositet/ skicklighet skall pågå inom DJkultur eftersom en central ide i elektronisk dansmusik, som techno, är just symbios mellan människa och maskin. Eller egentligen MAN och maskin, som jag har utvecklat i tidigare texter (Gavanas 2009, Gavanas och Reitsamer 2013). Hursomhelst, som Kraftwerks Ralf Hütter har sagt: maskiner är funkiga! Lyssna bara på Kraftwerk´s ”we are the robots”: dessa maskiner har personlighet:

https://www.youtube.com/watch?v=PcvT6Zqa2Ps

Elektronisk dansmusik revolutionerar dansgolvet

Men det är inte bara musiken i sig som robotiseras i elektronisk dansmusik: det är dansgolvet och hela det sociala sammanhanget. I boken ”DJ-liv” berättar DJs som Jocke Langer om hur discon revolutionerade dansgolvet, och dess heterosexuella pardans- och genus-normer, när den kom till Stockholm (Gavanas och Öström 2016).

Forskare, som Gilbert & Pearson (1999), har också diskuterat elektronisk dansmusik som en utmaning av modernitetens föreställningar om det enhetliga subjektet. Forskare som Maria Pini (2001), hävdar att elektronisk dansmusik radikalt omformulerar föreställningar om subjektivitet när individens jag blir del av en kollektiv organism på dansgolvet, där kropp och teknologi är oskiljaktiga och sexualitet blir flytande. Och musik, teknologi och andlighet blir här tätt sammankopplade.

Inom elektronisk dansmusik eroderas gränserna mellan det kroppsliga och det teknologiska. Här i flödet mellan det mänskliga och icke mänskliga finns potentialer för alternativa upplevelser och subjektiviteter. Skillnaden mot andra musikscener, som t.ex. rockkonserter, skulle här vara att fokus är på samvaron på dansgolvet istället för primärt på en artist: att vara ensam tillsammans och uppnå ett gemensamt tillstånd där teknologi är centralt för upplevelsen.

DJs väver samman ljudelement i samspel med ljudsystem, DJteknologi, människors kroppar, känslor och sinnes-stämningar; mellan och bortom ord, språk och sociala kategorier. DJs utvecklar sina sinnen till att uppfatta och manipulera kroppsliga och ljudmässiga fenomen som ”vanligt folk” inte uppfattar; de besitter en slags cyborg-sensualitet.

I boken ”Rundgång” (Gavanas mfl 2009) har jag intervjuat DJs på elektroniska dansmusikscener i Berlin, Stockholm och London. DJs/ producenter berättar hur de använder sig av sin teknologiska utrustning som en cyborgliknande utväxt av den egna kroppen i sin strävan att kommunicera något till andra människor, eller att gemensamt uppnå ett andligt tillstånd. DJ:s beskriver en andlig ”energi” som länkar samman dem själva, teknologin, publiken och ljudet. I elektronisk dansmusikscen anses en bra DJ besitta fingertoppskänslan i att få en sådan kontakt med sin publik och teknologi. Det är som att DJ:s har utvecklat ett sjätte sinne som avläser känslorna på dansgolvet och ”energin” hos en danspublik. Musikjournalisten Kodwo Eshun (2006) förutspår att i framtiden kommer DJs att utveckla grodliknande hyperkänsliga fingertoppar och deras ben kommer att vittra bort för att de aldrig dansar.

Verkligheten bakom symboliken: DJns hotade ställning idag

Kontroverser kring musikscener och DJkultur berör dessutom konsekvenser av teknologiska processer (mekanisering, elektronisering, digitalisering) för aktörer inom kulturindustrin och musiklivet som arbetsmarknad. I boken” DJ-liv” berättar Stockholms-DJs om en nutida ökande fragmentering  mellan musikgenrer och DJscener – och om en ökande konkurrens i och med digitaliseringen. I och med musikens och teknologins lätt-tillgänglighet är det idag fler som tävlar om att få gig på barer och klubbar.

StockholmsDJs som har varit verksamma sedan 90talet och tidigare berättar om försämrade möjligheter att få tillräckligt betalt idag. Exempelvis berättar DJ Ashman (som har varit verksam sedan tidigt 90-tal) att på 90-talet var DJ-kulturen mer integrerad än idag. Techno, reggae och hiphop DJs var del av samma sociala nätverk och stod sida vid sida på skivaffärerna. Ashman säger om utvecklingen:

Har du någonsin sett en bartender som arbetar gratis bara för att han gillar att sälja alkohol? Idag får alla som jobbar på en klubb betalt: förutom dj:n!

Kool DJ Dust (Daniel Savio), som varit aktiv sedan 90talet, berättar att betalningen och villkoren var bättre på 90talet jämfört med idag, och DJ Monica Bergmark, som varit verksam DJ sedan tidigt 80tal, säger att arbetsgivare idag vill betala samma summa hon hade i lön 1983.

Medan det fanns en tidigare rädsla att musiker skulle bli överflödiga pga DJs på 1970talet så finns en nutida rädsla att DJs skall bli överflödiga på grund av spotifylistor och datorer. Det handlar alltså om både fackliga/ materiella frågor och symboliska strider om äkthet: vi pratar om faktiska arbetsvillkor – inte bara ”diskurser.”

Sammanfattningsvis, när discon kom till Stockholm så  triggades diskussioner som återkommer både inom DJkulturer och kulturlivet i stort varje gång nya format och ny teknologi introduceras. Detta gäller både i dansmusikkulturen och dansmusiken i sig. När nya musikstilar och nya grupper gör anspråk på det offentliga rummet så hotas de som redan vant sig vid att få tillträde och försvarar sina territorier (som Maurizio Picasso konstaterade under konferensen Musik & Samhälle den 7 Oktober 2016).

Det finns en motsägelsefullhet i idén om en ”ren” mänsklig själ obefläckad av teknologi, men som ändå uttrycker sig VIA teknologi. Därför är det lätt att röra till det för exempelvis Musikerförbundet när de kritiserar synthar – eller för vinylDJs som kritiserar laptopDJs eller vice versa. I synnerhet elektronisk dansmusik möjliggör ju att man kan sammansmälta människa och maskin och leka med och utforska gränser och möjligheter för mänsklighet. Teknologi är ju en central värdering i sig inom DJkultur – oavsett vilket format en föredrar. Därför aktualiserar DJkultur och elektronisk dansmusikkultur ständigt symbiosen mellan människa och maskin – vid varje ny teknologistrid & varje ny gränsdragning mellan mänsklig äkthet och maskinmässig artificialitet/ konstgjordhet.

foredrag4

foredrag5

Anna Gavanas, Oktober 2016

Annonser